Trots cirka fyra dygn i huvudstaden så måste jag erkänna att det faktiskt inte känns så bra att komma hem som jag hade velat. Underbart att endast ha värmen och mina närmaste kvinnor i livet att leva med, underbart att slippa all stress som den här staden innebär. Då njuter jag snarare av en annan slags stress som inte innebär ens hälften.

Och hur jag än vrider och vänder på det så står jag fortfarande med ömmande hjärta och en hjärna som skriker tusentals oförstående saker till mig om och om igen. Jag är förvirrad, jag är inte alls den jag vet att jag kan vara just nu. Det är dags att börja älska sig själv igen.